Portjävel.

Fattiglappen har ordet.
Jag kände en enorm svacka i mitt annars så jämna humör (haha) igår,
satte mej ner för att blogga och betala räkningarna igår eftermiddags.
Nu så här i efterhand så skulle jag ha gjort just det, i den ordningen.
Men jag gjorde inte det.
Jag började med räkningarna och sen var Lindas raseri- och fattiglappscirkus
i full gång.

Gårdagens föregående timmar (innan räkningsbetalandet) var långt ifrån förnöjsamma.
Det började med en massa jävla snö och dårar i trafiken. Man tycker jue att man borde vara relativt ensam på vägarna vid 05-tiden på morgonen, men nej då.
Ute och seglar är oxå alla tokar.

Mot förmiddagen till kom en surkärring med barnvagn (mammaledig parkeringsvakterska kanske?) och hade åsikter om hur och var jag parkerat firmabilen.
Hon kom jue inte förbi med sin jävla snorhyvelkärra
eftersom min bil blockerade halva gatan.

"Vad är det för fel med att parkera där borta?"
sa hon surt och svepte med armen över resten av gatan.

"Vad är det för fel med att hålla ihop benen så hade du sluppit barnvagnen? HÄXA."

Därefter fick jag avnjuta min förskrämda matlåda
bestående av trött korv med sega grönsaker till ljudet av larmtester.

Biiip, bip-bip,
BIIIIIIIIIIIP!!!!!

Installatörerna hackade på den där förbannade larmpanelen under hela min lunchrast.
När jag reste mej upp för att åka, så gick dom på fikapaus.
Jag suckade och tog mina ryckningar i ansiktet och gick.

Åkte till Anna Fem för psyksamtal med inslag av PMS.
Vi satt och blängde på varann över varsin kopp kaffe,
sen var jag tvungen att ge vika, hon var trots allt grinigare än jag.

Vid arbetsdagens slut skulle jag åka ut med min bil från jobbets garage.
När jag kommer ner till garaget är det fyra galna polacker från byggfirman
som renoverar källaren, som löper amok med motorsåg, kap
och några andra verktyg som låter som fan.
Jag hörde inte ett jävla någe från trapphuset på väg ner,
så jag ger mej faan på att dom lurpassade på mej och när jag väl tar i
dörrhandtaget, då - WROOOOOOOM!!!!

Jag krafsar frenetiskt efter bilnycklarna och har kraftiga ryckningar i ansiktet.
Mitt synfält är helt förvridet, såpass missnöjt ansiktsuttryck har jag.

Kastar in allt i bilen, inklusive min slutkörda lekamen,
och när jag ska köra ut ur garaget

DÅ GÅR PORTJÄVELN INTE UPP!

Jag står där i 180 decibels oväsen, förtvivlad i min längtan att få
åka hem till min feta hög med räkningar,
så att jag kan bli av med hela min lön.

Jag nödstoppar, trycker på diverse knappar, slår in alla koder jag kommer på, på dosan,
vrider av strömmen, vrider på den igen, hoppar jämfota av ilska ett par gånger,
nödstoppar igen, krafsar in fingrarna i portsidan och försöker vika ihop porten för hand,
trycker lite koder igen för att slutligen ringa till en av cheferna.

Jag var absolut inte trevlig, överhuvudtaget,
men han kom ner för att assistera mej ändå.

Han kanske var rädd för skadegörelse, jag var nämligen inte
så många sekundrar ifrån att ramma portjäveln,
än mindre bli döv av allt jävla oväsen från dom obarmhärtiga byggarna.

Han kommer ner, han trycker in koden, samma kod som jag tryckt ett otal gånger
under dom senaste minutrarna.
Med en skillnad.
Porten gick upp.
Hur smidigt som helst.

Jag hann aldrig se hans triumferande flin när han vände sej mot mej.
För jag var halvvägs hemma redan!

Hittills har denna dag hållit sej upprätt. Någorlunda.
Men jag har å andra sidan inte heller kommit till
tidpunkten för utpassering genom garageporten,
heller...