VÄLKOMMEN

Så äntligen kom lilla Alma!

Eller.. Lilla och lilla, jag klämde ut 4,3 kilo bebis, vilket kändes som att skita ut ett stort och envist marmorbord, men efter närmare 26 timmars förlossning kan jag meddela att jag SKET i vilket, bara marmorbordet kom ut nån gång.

Med Isak & HB-Anna som stöttning vid min sida, och läkarens hårda drag på andra sidan sugklockan som satt fastfjättrad i mitt hugg, kom Alma till sist ut, fastän vi alla nästan börjat ge upp hoppet.

Idag fyller hon en vecka, född strax efter tre på eftermiddagen den 14e februari,

mitt Alla Hjärtans Dag-barn, som jag förutspådde.

Vi blev kvar på BB hela veckan, fram till fredagseftermiddagen, vilket var väldigt skönt.
Sköterskorna ville övervaka vikt och mjölkproduktion innan dom vågade släppa hem oss.
Kändes skönt att bara kunna trycka på en knapp och inom några minuter kom ett facit inglidande i rummet i vit rock.

Men även om vi emellanåt sitter här hemma som frågetecken, Isak och jag, och har ingen knappjävel att trycka på, så känns det banne mej skönare att vara hemma!

Under helgen som varit har vi bara tagit det lugnt, känt och klämt på varandra och kopplat av. Det är en hungrig liten fröken som när hon inte sover, konstant ska hänga som en liten apa i tutten på mej. Det är jue ganska.. Mysigt.

Även om det mesta utseendemässigt för tankarna till hennes far, så kan jag med glädje meddela att mors eldiga humör och mistlurs-pipa har gått i arv till henne. Jävlar när hon tar i, alltså! Då lyder man direkt! Helst nyss!

Vad tycker mina pälsklingar då?
Tjaa, det verkar jue som att vissa har fått en ny favorit.
(Förutom när hon skriker, då är kattluckorna i dörrarna ut till friheten jäkligt skönt att ha!)

Vad tycker jag?

Jag har aldrig varit lyckligare.