Något av en raritet.

Att få tillfälle för fotografering under de få tillfällen som Alma faktiskt är vaken utan att vilja käka, är sällsynt.

Imorse fick jag faktiskt till det, alldeles själv, mens pappa låg kvar och grisade i sängen så satt vi och tittade på snön som föll utanför fönstret.

Mors pärla

Jag har fått en liten rast för internettning och dusch. Jag hör hur lill-apan ligger och skäller ut gorillan efter noter i sovrummet. Det är rätt, han ska veta sin plats! Han är trots allt bara en man. Hehe.

Snön har yrt obarmhertigt utanför rutorna på Det Gladöska Palatset under hela dagen och här innanför har jag glidit runt i morgonrock & och jättebinda. Men det känns lyxigt på nåt sätt ändå.

Jag mår förhållandevis ganska bra, har lite ont i ryggen och naturligtvis i hugg-trakterna, men det går bra.

Är så tacksam för en sån liten sak som att återigen kunna ta på mej strumpor alldeles själv igen!
Åkpåsen är inte längre i vägen, den har blivit till en liten blygsam klump strax under naveln och går att pula in innanför byxlinningen.

När snön lättar och jag har tvingat ut Isak för att skotta fram nån form av väg så kanske man kan börja planera för att ta barnvagnen ut på en premiärtur. Men det blir nog inte idag. Kanske imorgon.

Overkligt.

Ska JAG ansluta mej till lämmeltåget Barnvagnsligan som cruisar runt här utanför ett par gånger om dagen?

Jag slipper iallafall gå själv, bara att stå och trycka i hallen och försöka tajma in när resten av vagnarna med tillhörande mammor kommer pulsandes i backen.

Tills vidare har jag jue iallafall Isak som sällis, han har jue sina pappadagar fram till den 16e mars, vilket är jätteskönt.
Då har vi en månad tillsammans att anpassa oss till det nya livet. ♥