Simulanten

Efter att ha legat utslagen i influensa nästintill hela veckan, kan jag inte säga att det hänt så förskräckligt mycket varken irriterande eller spännande saker.
Det enda som har rört sej i min skyddade bubbla för meningslöshet, är katterna.

Därför är detta - till min Fars stora glädje - inte ett matinlägg.
Tyvärr - till min Fars stora förtret - är det ett kattinlägg.

Det har varit väldigt skönt att trots att man mått som man eventuellt av någon anledning kanske förtjänat, så har man åtminstone inte varit ensam.

Xena simulanten & den sjuka tanten.

Eftersom hushållet i praktiken stått stilla sedan jag blev sjuk, då jag är den enda kvinnan i hemmet, så ryckte jag upp mej idag och tvättade lite.
Bland annat rök Xenas lilla myspåse som hänger ovanför soffan.

Under tiden som den tvättas måste den jue naturligtvis ersättas med någonting likvärdigt, eftersom att ligga på soffan, eller Gud förbjude - nån av kattkuddarna på golvet, går jue INTE för sej!

Man får tränga in sej i en liiiiten, liten puffpåse som fungerar som en provisorisk lösning.
Även om mestadels av kroppen hänger utanför, så verkar det fungera, trots det missnöjda ansiktsuttrycket.

(Det missnöjda ansiktuttrycket kan vara ärftligt oxå, från matte, troligen.)

Här sitter mästerkatten Ximba och väntar på att bli buren runt kvarteret.
Eller om han kanske väntar på att just vedkorgen han ockuperar ska fyllas med ved och bäras in i vardagsrummet till kaminen?

Jag offrade mej och min slutkörda influensa-saboterade kropp för att göra honom till viljes, släpade in ett gäng klapej och satte igång en rejäl Mallis-brasa åt honom.

Han verkar nöjd.
Jag kokade torsk till middag åt alla katterna oxå, bara för att vara bergis på att jag ligger på plus-sidan, nu när jag inte lyft ens ett finger sen i tisdags.

Jag är på väg tillbaka till mänskligheten!